Kyrklig vigsel

Kyrklig vigsel

Allt om den vigsel i kyrkan

Vigselceremonin

Större kyrkbröllop brukar äga rum på lördagar och börja någon gång mellan 14 och 17, beroende på när den efterföljande middagen är beställd.

En kyrklig vigsel brukar vanligtvis se ut på följande sätt:

Brudparets inmarsch
När ingångsmusiken ljuder går prästen till altaret. Därefter börjar intåget. Om man är vidskeplig ser man till att bruden kommer sist till kyrkan tillsammans med sina föräldrar, medan brudgummen väntar på henne innanför kyrkporten. Detta för att undvika att de träffar varandra före vigseln på bröllopsdagen, vilket förr ansågs bringa otur.

Om man har kyrkomarskalkar går dessa först, en till höger och en till vänster i mittgången. Så kommer brudnäbben, ett eller två barn, och därpå går brudparet med brudgummen till höger och bruden till vänster. Bakom bruden går tärnorna och bakom brudgummen marskalkarna. Ibland använder man sig av den engelska seden att brudens far “ger bort” sin dotter. Då väntar brudgummen framme vid altaret, medan tärnor och marskalkar följer bruden och hennes far. När brudparet förenats går pappan och sätter sig på första bänken bredvid sin hustru. Brudparet stannar så framför altarringen och de övriga bildar en halvcirkel i koret. Därpå inleds vigselakten.

Vigselakten
Efter ingångsmusik och psalm kan prästen börja med en lovprisning, och därpå övergå till att läsa följande inledningsord:

“Inför Guds ansikte är vi samlade till vigsel mellan er två, NN och NN. Vi är här för att be om Guds välsignelse över er och för att dela er glädje.”

Sedan fortsätter prästen:

“Äktenskapet är en Guds gåva instiftat till samhällets bestånd, till människors hjälp och glädje, till inbördesstöd och fördjupad samhörighet i mörka och ljusa dagar. Att leva som man och hustru är att leva i förtroende och kärlek, att ha ansvar för varandra och hemmet, (att tillsammans ta emot och fostra sina barn) och att troget stå vid varandras sida.”

Till detta stycke finns ett annat, något längre alternativ. Meningen om att ta emot och fostra barn utesluts ibland, till exempel om de som gifter sig är äldre.

Prästen eller någon av brudparets vänner läser så följande bibeltext:

“Jesus sade: Skaparen gjorde från början människorna till man och kvinna. Därför skall en man lämna sin far och sin mor för att leva med sin hustru, och de två skall bli ett. Vad Gud har fogat samman får människan alltså inte skilja åt.” (Matt 19:4-6)

Därpå läser prästen eller någon av brudparets vänner ytterligare någon eller några bibeltexter, i första hand valda bland dem som finns angivna i ritualet. Sedan reser sig församlingen upp och prästen ställer följande fråga till brudgummen, som sedan upprepas till bruden:

“Inför Gud och i denna församlings närvaro frågar jag dig, NN: Vill du ta NN till din hustru och älska henne i nöd och lust?”

Sedan båda svarat JA på denna fråga, överlämnar brudparet ringarna till prästen. Prästen vänder sig så mot altaret och ber denna bön över ringarna:

“O Gud, du som är alltings skapare och Herre, välsigna NN och NN i deras äktenskap. Låt dessa ringar för dem vara tecknet på deras löften om ömsesidig kärlek och trohet, genom Jesus Kristus, din son, vår Herre.”

Församlingen svarar: “Amen”.

Prästen återlämnar ringarna. Här är det lämpligt att bruden överlämnar brudbuketten till sin tärna, en brudnäbb eller någon som tillfälligt stiger fram ur kyrkbänken.

Brudparet skall nu gemensamt hålla i ringarna medan de i tur och ordning avger sina löften. De vänder sig mot varandra. Löftena förestavas i de flesta fall av prästen, så nervösa brudpar behöver inte bekymra sig nämnvärt. Det gäller bara att säga efter prästen. Formuleringen lyder oftast:

“Jag, NN tar dig, NN, nu till min hustru att dela glädje och sorg med dig, och vara dig trogen tills döden skiljer oss åt.” eller “NN, jag vill älska dig, dela glädje och sorg med dig och vara dig trogen tills döden skiljer oss åt.”

Brudgummens och brudens text har samma ordalydelse.

OBS! Handboken medger att de som önskar kan utforma detta moment fritt, i samråd med prästen. Viktigt är då att löftena ger uttryck åt brudparets vilja att älska varandra i nöd och lust tills döden skiljer dem åt.

Prästen tillkännager därpå det ingångna äktenskapet med orden:

“Ni har nu ingått äktenskap med varandra och bekräftat detta inför Gud och denna församling. Ni är nu man och hustru. Må Herren vara med er och leda er i sin sanning, nu och alltid.”

Församlingen, som alltså stått upp under samtliga moment från och med frågorna till och med tillkännagivandet, sätter sig. Brudparet står alltjämt vid altaret.. Här kan nu en psalm, en solosång eller ett instrumentalt stycke infogas. Även lyrikläsning kan förekomma här, om någon av brudparets anhöriga vill bidra med det. Därpå följer en förbön som antingen bedes av prästen eller av någon vän till brudparet. Även en fritt formulerad förbön kan användas. Vanligast är den bön som står i handboken:

“Himmelske Fader, vi tackar dig för denna dag, för dess glädje och förhoppningar. Vi ber dig för det äktenskap som NN och NN nu har ingått inför dig. Låt deras liv tillsammans präglas av tillit och respekt för varandras egenart. Hjälp dem att skapa ett öppet och varmt hem, där (deras barn får leva i trygghet och) deras vänner finner gemenskap. När svårigheter möter, för dem då närmare dig och varandra. Hjälp dem att förlåta varandra och låt dem dag för dag ta emot glädje och kraft ur din hand. Genom Jesus Kristus, vår Herre.”

Under detta moment och de följande – Fader vår och välsignelsen – knäfaller brudparet vid altarringen. Sedan de rest sig upp får bruden tillbaka sin bukett.

Vigselakten avslutas med en psalm och i allmänhet ett vigseltal. Detta brukar prästen hålla före eller efter slutpsalmen. Vigseltal är inte nödvändigt vid kyrkvigsel, men vanligtvis riktar prästen några ord till brudparet där han/hon har möjlighet att lyckönska dem och även förtydliga det kristna äktenskapets innebörd. I samband med vigseltalet överlämnas också vigselbeviset.

Utmarschen
Under utgångsmusiken tågar brudparet med följe ut ur kyrkan. Den nyblivna hustrun går nu på mannens högra sida, men fortfarande på den vänstra sidan (kvinnosidan) av kyrkan.

Brudparet brukar ibland smita undan innanför kyrkporten, och på så vis komma ut på kyrktrappen sist av alla, för att ta emot gratulationer och lyckönskningar, och också för att bli fotograferade.

Musik vid vigseln
Om solosång eller extra musikinslag förekommer finns det tre naturliga platser för dem i vigselritualet: före första psalmen, efter tillkännagivandet och efter sista psalmen. Framförs ett sådant solostycke på slutet, kan de nygifta då vända sig mot varandra, och sedan helt om och bli stående mot församlingen.

Kommentera

Stäng meny